Jag har googlat runt ett tag nu, för att se om jag kunde hitta något nytt om AS. Läst en del bloggar, och det jag slås av är att otroligt många ser allt negativt med diagnosen och svartmålar sig själva, enbart för att de har aspergers syndrom, vilket jag tycker är hemskt. Jag förstår dem till 100%, jag vet hur det är att leva med diagnosen, men jag vet också att det bästa som har hänt mig är när jag fick min diagnos bekräftad.

När jag gick på lågstadiet höll jag mig undan så gott jag kunde. Jag passade inte in, och jag såg ingen som helst anledning att umgås med de andra i min ålder. I mellanstadiet insåg jag att jag hade hamnat utanför, och jag började undra vad som var fel med mig, jag förstod att jag inte var som alla andra. Det var bråkigt hemma, mestadels på grund av mig. Missuppfattad, dömd att vara utanför både i familjen och i skolan, förvirrad. Först nu vet jag, och först nu kan jag förändra. Första tonåren var trots allt helt klart värst. Jag förlorade vänner & pojkvän gång på gång utan att förstå varför. Hemma var det kaos dagligen och jag failade skolan totalt. Energi fanns det inget som hette längre. Jag sov 24/7, undvek socialt liv, gjorde inte läxor osv. Inte för att jag inte ville, utan för att jag var för trött.

För ett år sedan hade jag hört talas om asperger av en slump, och som vanligt när jag undrar något, så googlade jag. Stuck. Jag läste och läste i flera dagar, och ju mer jag läste ju mer förstod jag. Bad mamma läsa, och det ledde till att jag undersöktes på bup (barn och ungdoms psykiatri). Det gjordes mängder av tester, och sedan kom svaret. Aspergers syndrom stämde in på mig. Gud vilken lättnad!

Nu går jag i aspergerklass, och klarar av skolan rätt så bra. Jag får hjälp att orka upp på morgnarna, och jag har inte missat en enda läxa sedan skolstarten i höst. Visst, jag missade ett år, men nu tänker jag inte ge upp. Jag får lära mig laga mat & år läxhjälp, vilket jag gått miste om hemma tackvare alla bråk och jobbiga situationer, och mamma & pappa har gått kurser om aspergers. Det jag vill få ut av den här texten, är att diagnosen inte har påverkat mitt liv på något negativt sätt alls. Allt har blivit lättare, och jag klarar av att leva med mig själv och mitt betéende nu, vilket var sjukt svårt tidigare. Hoppas att ni förstod budskapet, för jag har skrivkramp.