Det var hösten 2008 jag fick diagnosen Aspergers syndrom. Jag hade precis börjat mitt första år på gymnasiet och hade kommit in på medialinjen på den skola jag helst ville komma in på. De första dagarna var helt ok, men efter bara några veckor började jag halka efter rejält med skolarbetet och jag kände mig fortfarande inte riktigt hemma i klassen. Samtidigt var jag tillsammans med en kille som nydligen hade fått just diagnosen aspergers syndrom, så jag började söka runt efter fakta om det på google för att kunna förstå vad det hela handlade om.

Ju mer jag läste, ju mer började jag känna igen mitt eget betéende i det som stod. Eftersom diagnos kriterierna är lite olika för pojkar och flickor så läste jag en del om flickor med aspergers, och i stort sätt hela betéendemönstret stämde in  på mig. Lät mamma läsa igenom allting och hon höll med. Samma höst gjorde jag en massa olika tester på bup. Jag, mamma och pappa fick beskriva min uppväxt ganska detaljerat och mina högstadie-lärare fick fylla i massa papper om hur jag har varit i skolan osv. Någon månad senare fick jag min diagnos. Skolan hade jag vid det laget failat totalt. Jag var där ca. en dag i veckan om ens det eftersom jag varken hängde med i skolarbetet eller orkade med den sociala biten. Alltså var ångesten för stor för att jag ens skulle orka gå upp ur sängen. Jag satt istället uppe vid datorn hela nätterna och sov bort dagarna.

I samma veva tog det slut med pojkvännen som jag hade varit tillsamans med i nästan tre år, och det gjorde ju inte saken bättre. Jag blev alltså tvungen att sluta i den skolan jag gick på och börja om på nytt. Läkarna på bup började skriva ut mediciner för att minska min ångest, och jag lät mig övertalas att börja i en asperger-klass istället eftersom de sa att jag skulle bli förstådd lättare där. Då var jag mindre positiv. Men i höstas när jag väl började i skolan igen, fick tillbaka mina rutiner och lyckades hänga med i skolarbetet insåg jag att jag hade gjort precis rätt val. Har fortfarande svårt med den sociala biten, men alla i klassen & lärarna vet ju varför. Så att jag fick min diagnos har helt klart hjälpt mig, och det är jag galet tacksam för.

Som många redan vet så fick jag diagnosen aspergers syndrom hösten 2008, och det är en av de bästa sakerna som har hänt mig ever. Innan jag fick diagnosen kände jag mig ofta utanför och annorlunda. Jag visste inte själv vad det var, jag kände mig bara inte som alla andra och det var hemskt. Redan när jag var runt 5-7 år gammal började jag inse att vissa saker i mitt betéende avvek från det "normala". När jag sedan fick min diagnos var det som att alla bitarna liksom föll på plats. Att läsa diagnoskriterierna var precis som att läsa om sig själv på de flesta punkterna. Mina föräldrar har fått lära sig en hel del om aspergers för att kunna förstå mitt betéende bättre, jag har fått träffa andra ungdomar med samma syndrom (vilket har varit totalt underbart^^) och jag har framför allt blivit självsäkrare och lärt mig att uppskatta mig själv på ett sätt som var totalt omöjligt förut. Nu kan jag känna mig stolt över något igen, vilket jag inte kunde tidigare, då jag bara kände mig misslyckad (vilket antagligen berodde mycket på att jag inte hade någon aning om var som var fel). Nu är mitt mål att sprida information om aspergers vidare, så jag kommer att göra mitt bästa här på bloggen :) tänker vara så öppen som möjligt och dela med mig av allt i från fakta till vardagliga situationer så som jag upplever dem. Så enjoy ;D

Så sitter jag och funderar ännu en gång. Man vet inte mycket om just aspergers, så det är väldigt svårt att gräva fram bra fakta. Ingen vet vad aspergers syndrom faktiskt är, eller vad det kommer ifrån. Det i stort sätt enda man vet är att vi med asperger tänker lite annorlunda, har annan sömnrytm och inte fungerar på samma sätt som andra socialt. (vill ni läsa mer fakta, se mina andra inlägg om asperger). En sak som stör mig är att många bara ser det negativa med diagnosen, och det önskar jag verkligen att jag kunde förändra. Som att vi är dömda att vara utanför pga vårat sociala handikap. Som att vi är dömda att misslyckas på grund av att vi kan ha svårt att fokusera. Som att vi är dömda att vara ständigt trötta pga alla hundratals extra intryck. Så är inte fallet. Jag säger inte att det är en lätt diagnos att leva med, för det är det verkligen inte, men livet tar heller inte slut när man får sin diagnos. För mig blev det mesta tvärt om mycket bättre eftersom jag har lättare att bli förstådd nu. Jag vet att det finns mycket positivt med diagnosen. Utan aspergers skulle jag antagligen inte vara så intresserad av foto som jag är, och jag kanske inte skulle ha lika lätt för matte. Folk ser förbi det positiva, och det tycker jag är sjukt synd. Vi är inte dömda att misslyckas, vi är dömda att lyckas!